Let’s dance - Nils Petter dansar limbo.

Den 78 årige Nils Petter Sundgren har under de senaste veckorna fört en intensiv kampanj mot Johan Staël von Holstein.

Kulturdebatten, gestaltad av Sundgren, har väl aldrig tidigare varit på en sådan låg nivå.

Nu pratar vi inte om bimbonivå utan limbonivå.

Läs själv Sundgrens drapor.
http://www.expressen.se/1.1037350

http://www.expressen.se/kultur/1.1048135/pratar-i-vadret

Sundgren tycks framställa sig själv som en värdig representant för de vänsterintellektuella i konungariket Sverige och ser sig själv som en samlande kraft för kulturvänstern. I för sig bra att vi nu fick det bekräftat, efter alla hans år i “public service” tjänst som filmchef på SVT under perioden 1963-1991.

En av Nils Petters Sundgrens stora insatser var att köpa in pilsnerfilmer som Pensionat Paradiset från 30-talet och köra dem i public service. Han fick visserligen kritik för detta av bla. Harry Schein och Wilhelm Moberg men Sundgren försvarade sig med: “-Vi har köpt den här filmen och visat den, därför att vi menar att det är en förfärligt rolig film. När du säger att det är en överklassynpunkt att tycka att den här typen av filmer är roliga, ja då måste Sverige vara världens största överklassamhälle.”

Den kloka Dilsa Demirbag-Sten skriver under rubriken ”Kulturelitens skolgårdsmobbning” i Corren.se den 12 februari 2008:

”Johan Staël von Holstein kan inte de kulturella koder som man måste navigera efter inom det svenska kulturlivet. Som invandrad person lär man sig vissa koder den hårda vägen. Erfarenheter.

Jag kan inte skryta med att röra mig smidigt i kultur-Sveriges mycket ängsliga rum, men här kommer ändå några tips:

Nämn inte pengar och kultur i samma mening. Oavsett vad det är du vill framföra.

Om du inte redan är infödd, så gift in dig i kultur-Sverige så fort som möjligt. Eliten är lika inavlad som min kurdiska nomadstam. Sverker Lenas har barn med Malena Rydell, Maria Schottenius är gift med Olle Svenning och så vidare. Inte lätt att veta då efternamnen inte ger ledtrådar.

Visa för guds skull inga tecken på att du är nyfiken på och vill närma dig kultur-Sverige. Du är en affärsman och som sådan per definition en vulgär bilhandlare i det svenska kulturetablissemangets ögon.”
Dilsa Demirbag-Sten, Corren.se den 12 februari 2008

http://www.corren.se/archive/2008/2/11/jl35ciejjxmyq30.xml

Visst handlar det om koder. Och det handlar om att ha “rätt åsikter“. Det är intressant att kulturvänstern, främst genom sina journalistrepresentanter, har blivit så provocerade av att Holstein har tyckt till.

Annars brukar vänsterjournalisterna alltid tala sig varma för yttrandefrihetsfrågor. Men det gäller tydligen bara så länge det råder konsensus, som att tex. Fidel Castro och Arafat var frihetskämpar, pilsnerfilm är roligt och att Kulturrådets bidragsgivning inte kan förändras.

*Limbo är en karibisk dans som går ut på att man bakåtböjd, till musikens rytm, viker sig under en ribba utan att vidröra marken med någon annan kroppsdel än fötterna. När alla deltagare gått under eller rivit sänks ribban, och slutligen utses en vinnare.

Mannen utan skam

Där ligger de i vänster filen och hindrar all trafik. Inte sällan i en beige Saab eller vit Volvo. Det är något svensktillverkat över hela ekipaget. Det är nästan alltid en man som framför fordonet.

Vänsterpropparna har rätt att bestämma hur fort alla skall köra. Det finns något av självutnämnd konstapel över dom, där dom sitter med sina platta högerfot fixerad stilla vid gaspedalen mil efter mil.

Där ligger de sniglande med hastighetsmätarens nål prick på 110 km. Jag kör i 110 säger dom, och det skall ”fan i mig alla andra” också göra.
Om de tittat i sin bakspegel kunde de ha sett hur irritationen och kön bakom dom växer, men de gör de inte.

Hamnar man bakom en vänsterpropp är det lätt att man sitter där önskar att man hade en sådan där James Bond bil. Ett litet specialfack att öppna och en röd knapp att trycka in, så poff försvinner bilen framför i ett rökmoln.

Hur vet vänsterpropparna om bilisten bakom inte är på väg till ett akut sjukt barn eller släkting och kanske kan tänka sig att köra lite fortare än den av riksdagen av miljöskäl beslutade maxhastigheten.

Själv kan jag tycka att det är helt ok. Jag flyttar mig gärna om du vill köra fortare. Det är ditt val och ditt beslut.

Det finns också något av självutnämd åsiktspolis över vänsterpropparnas framfart. Och dom dyker upp lite här och var, numera allt oftare. Inte sällan dyker vänsterpropparna upp i public service kanalerna, på TV4:s nyhetsredaktion och på tidningarnas kultursidor. Snacka om bromsklossar.

En av de absolut största vänsterpropparna är Jan Myrdal, som fått orimligt stor uppmärksamhet som ”intellektuell” under flera decennier. Varför har ingen tryckt på den röda knappen för länge sedan?

Jackie Jakubowski har en förklaring och den är nog mitt i prick:

”Myrdal har överlevt både de mördare han försvarat (för att inte tala om deras offer) och den väldokumenterade kritik mot hans ”verklighetsbeskrivning” av blodiga diktaturer, som borde ha gjort både honom och hans hejarklack tysta av skam. Hur är det möjligt?
Den skenbara respektabilitet han länge åtnjutit beror på myten om Myrdals betydelse. Många har länge upprätthållit denna myt – inte så få därför att de själva tillhört den vänster vars ”samhällskritik” mot Väst svalt Gulagkommunismens propaganda om paradiset i Öst.
Men mest har han odlat den själv –  med en sådan konsekvens att det ibland blir komiskt. Som när han talar om sig själv i tredje person eller ständigt hänvisar till något han ”redan skrivit, det är bara att gå till läggen”.
Att han har kunnat fortsätta att ha utrymme i den offentliga debatten beror också på att medierna gärna tagit fasta på hans provokativa underhållningsvärde – ett slags ”intellektuell” Kurt Olsson – och ignorerat hans avskyvärda budskap. Detta massmediala spel har varit möjligt i ett kulturklimat som präglas av ytlighet och pseudohändelser, där ingenting uppfattas som egentligen särskilt viktigt (eller lika viktigt som något annat), där ideologiska lojaliteter väger tyngre än solidaritet med offren för den ideologi man bekänner sig till.”
Jackie Jakubowski, Expressen, Publicerat 25 juli 2007
Läs hela artikeln:
http://www.expressen.se/kultur/1.772731/mannen-utan-skam

Det våras för gubben.

Det skall vara en gubbe i år.

I och för sig har det väl alltid varit gubbarnas år men nu verkar det ändå våras för oss mer distingerade och erfarna män.

Liljevalchs Konsthall, Stockholms kommunala konsthall, har fått ny chef efter flera års letande. Nu har man äntligen hittat rätt person, en gubbe.

En av hans främsta meriter är boken Sveriges Konst 1900-talet, del tre 1970-2000, utgiven av Sveriges Allmänna Konstförening.

Det enda man kan säga om den boken är att det verkar som författaren försökt undersöka svenskt konstliv med hjälp av en mopedbil. Man kommer inte så långt då från Slussen.

Omslaget är mycket symptomatiskt, Wolgers konstverk ”Här slutar allmän väg”. Konstverket är ett foto av en skylt med texten ”Här slutar allmän väg”. Konstnissen förmodar att skylten sitter vid någon av Stockholms tullar.

Den nye chefen uttalar sig i GP 2007-12-08:
”-Jag känner byggare och folk med stålar och det ger ju en möjlighet till att skapa en ny agenda för den offentliga konsten.”
Och med dom meriterna förstår Konstnissen att han fick jobbet.

Annars finns det ju en hel del kompetenta yngre kvinnliga namn som Konstnissen kunde ha tänkt sig. Men det är klart, internationellt kontaktnät och kunskaper om den internationella samtidskonsten är helt ovidkommande meriter i sammanhanget.

Klippt från Konstnissen
http://www.konstlistan.se/konstnissen/arkiv.htm

Mer läsning hittar du här: 

”Rough Guide til Stockholms kunstliv
Er kunstlivet i Stockholm i endring?

Nye hotte gallerier, private kunsthaller, skandaler, innavl og et kunstmarked på turbogir. Her er Power Ekroths Rough Guide til Stockholms kunstliv!

Det står nå klart at den tidligere SvD skribenten Mårten Castenfors blir ny sjef for Liljevalchs. Det er trolig at Liljevalchs fremtid blir enda mer kjedelig og tradisjonell i en fremtid med tanke på de tidligere utstillingene og interessene Castenfors har gitt uttrykk for.”
Power Ekroth

Power Ekroth er uavhengig kurator och skribent, samt redaktør av det svenske tidsskriftet SITE. Hun skriver for tidsskriftene Artforum.com, Contemporary og Flash Art.
http://kunstkritikk.no/article/27431

En riktig tavla.

Hallå, lille vän. Har du tänkt att göra karriär som samtidskonstnär?

Nyttan av att gå på konsthögskola är att man får i sig en mängd ”tyst kunskap”. Det är som att bli initierad i ett ordenssällskap, med särskilda ritualer och speciella handslag.

En liten kort introduktion och handledning i detta följer här nedan. Så spar du in några år med studiemedel.

Grundläggande är att basker är helt fel. (Dock går basker bra på små konstnärsbarn, fast då trär man på dom baskrarna så att de små liven ser ut som Björksoppar.)

Du använder bara Mac och aldrig PC eftersom du är fiende till Microsoft. Om Apple är bättre företag har du ingen aning om, men det är en korrekt hållning att framhålla Mac:en som det överlägset bästa arbetsredskapet.

För det första, detta är mycket viktigt, använd aldrig ordet tavla. När du talar om saker som du producerat så använder du ordet ”verk”. Ex. I mina senaste verk har jag undersökt …

Följaktligen säger du aldrig att du har gjort en lista på dina tavlor om du ordnar en utställning. Detta är en ”allvarlig dödsynd” som gör att du helt raderas ur samtidskonsthistorien.
Det heter: Jag har gjort en verksförteckning …

Du säger aldrig att du är textilkonstnär, akvarellist eller temperamålare.
Det heter tex: ”Jag är konstnär som arbetar i textila tekniker” eller ”Jag är konstnär som främst har arbetat med att dekonstruera traditionella konstnärliga tekniker för blottlägga människan utsatthet.” eller ”Jag undersöker de krackeleringar i maktstrukturerna som framträder i samtidens kollektiva medvetande …..”

Snabbläs igenom Lars Vilks bok ”Hur man blir samtidskonstär på tre dagar”. Läs kapitel 12 ”Teoretisk lathund” minst två gånger. Du måste kunna rabbla några namn som Barthes, Bauman, Bourdieu, Burgin, Danto och Derrida. Mingla på vernissager och vid lämpliga tillfällen kan du säga – ”precis som Derrida har framhållit …….” osv
Ingen synar dig eftersom alla har ungefär lika lite kunskap som du själv. Om någon mot förmodan skulle protestera så säger du bara ”men det som du talar om är väl mer relevant för Foucaults teori om att verkligheten är styrd av språkliga konstruktioner….
Sedan kan man ha en lite förvirrad diskussion om lite olika filosofiska teorier.

Nu är du nästan framme. Det återstår dock en sista sak. Du måste bestämma vilken konstnärstyp du är. Bohemen, den teoretiske, den seriöse, …. Återigen kan du studera Lars Vilks bok, sid 224 -227.

Marginalmullen föreslår för snabb framgång, svarta märkesjeans, svart t-shirt (exklusivt märke), svart Armani kavaj, exklusiva gympadojor (gärna extrema tex knallröda) eller alternativt handsydda skor i skinn inköpta i en specialbutik i New York. Du bör absolut skaffa dig glasögon, gult tonat glas, exklusiva designerbågar och de mest extrema du kan hitta.
Frisyren bör beaktas särskilt. Om du är man rakar du skallen eller kör med läge 0 eller 1 på klippmaskinen. Är du kvinna är nyckelordet ”udda”, dvs allt går bra bara du är ensam om det.

Som en liten enkel marginalmulle behöver man inte tänka på allt sådant där, och det är skönt.

Marginalmullen själv kör med läsglasögon från Statoil, kläder i lite olika färger från Ullared och fotriktiga skor från Ecco.

Kreativitetskonsulter – framtiden är vår!

De har skapats ett nytt arbetsområde – kreativitetskonsulter.

Inte sällan kommer de från näringslivet, drop outs, som inte längre kan konsulta inom företagsvärlden och som har hittat en ny nisch i konsultträsket. Ibland kan man också komma från högskolevärlden, dvs akademiker som saknar arbetslivserfarenhet utanför den akademiska världen.

Och man kan allt om kultur. Man startar ett företag inte sällan med ett namn konstruerat av ordet kreativ, framtid, samarbete, förnyelse, som fogas ihop på ett ”kreativt och fyndigt” sätt.

KRE FRAM SAM FÖR AB 

Offentliga beställare, regioner, kommunförbund är numera helt fixerade vid projekt som handlar om tillväxt. Projekten finansieras alltid med skattepengar och inte sällan löntagarfondspengar från Framtidens Kultur. Det heliga ordet är tillväxt. Nu skall man använda näringslivets värderingar på kulturlivet. Och till hjälp tar man, drop outs eller akademiker, som inte längre platsar i näringslivet. 

Nu är detta rätt intressant. Inom näringslivet är branschkunskap något som oftast sätts i första rummet. Skall du kränga stålbalkar eller mobiltelefoner förutsätts det att du kan marknaden, att du vet vad du talar om. Första steget mot katastrofen för ett företag är när man tappat kontakten med marknaden/konsumenterna/köparna. 

Men vem som helst kan bli framtidskonsult inom kulturområdet. Det är en fördel om man helt saknar branschkunskaper. Sedan gäller det att knyta till sig ”konstnärer” i projektet, ofta också drop outs, som inte lyckats etablera sig (dom har gott om tid).
Nu skall man ingjuta livsmod i personer som upplever ett utanförskap. Personer som kanske inte klarar det första kravet, att skapa konst som faktiskt håller den kvalitet som är grunden för eventuell framgång. 

De framgångsrika konstnärerna, som man kanske hade kunnat lära sig något av, har inte tid att ägna sig åt meningslösheter. De är ofta mycket fokuserade på sin konstnärliga verksamhet och de har oftast en mycket stor branschkunskap, så de vet vad som gäller. De behöver inte hjälp med kreativiteten. De drivs inte av en krämarsjäl. 

Konsulten lever naturligtvis på skattepengar. Resultaten av insatserna tillfredsställer alltid beställaren som är politikerstyrda och skattefinansierade organisationer. Det är viktigt att beställaren är nöjd för konsulten, eftersom som han/hon redan söker nya uppdrag hos nästa offentliga beställare. 

Och när konsulten har lämnat sin rapport och dragit vidare då kommer resultatet. Den offentliga verksamheten riktas in på nya former av utvärdering.
Istället för upplevelse, kvalitet och experiment kommer nu viljan att mäta ”tillväxten”.

Hur många på aktiviteten? Varav män och kvinnor? Antal sysselsatta? Heltid? Deltid? 

Marginalmulle känner en viss trötthet. Det är nog bara att dra sig tillbaka och invänta nästa trend i konsultträsket.

Under tiden man funderar på vart konsten tog vägen kan man ju sjunga en liten sång:

Sjungom konstnärens lyckliga dag,
låtom oss fröjdas om tillväxten vår!
Än klappar hjärtat med friska slag,
och den ljusnande framtid är vår.

Hej!

Det här marginalmulles första post. Den här bloggen kommer att handla om kultur, konst, kulturpolitik mm

Marginalmulle har en viss tendens till att bli ironisk och sarkastisk ibland. Det är inte så mycket att bry sig om.

Något av det värsta marginalmulle vet är människor som sätter sig på andra, personer som utnyttjar sin maktställning och personer som anser sig ha tolkningsföreträde i alla frågor.  När det är viktigare vem som säger något än vad som sägs.